Efter en utekväll i Lunds nattliv 1991 försvinner den 20-åriga studenten. Efter fem dagar hittas Niklas Elmberg brutalt mördad i ett dike utefter väg 16 i höjd med Fjelie strax utanför Lund.
Fallet med Niklas Elmberg i Lund är en djupt tragisk händelse. Av allt att döma verkar den unge studenten sannolikt befunnit sig på fel plats vid fel tillfälle.
Mordet chockade ett helt samhälle och i stort sett hela Sverige under hösten 1991. Det som gör detta mordfall lite unikt är att polisen nästintill helt saknar kriminalteknisk bevisning, vilket allvarligt försvårat utredningen för polisen. På brottsplatsen fanns inga spår från gärningspersonen.
Familjen och vännerna till Niklas Elmberg har levt i sorg sedan 1991, i över 30 år, och söker fortfarande svar på varför och vem det var som utförde dådet.
Fredag 27 september 1991
Niklas befinner sig i Lund för att ge ett varmt farväl till sina universitetskamrater. Det är fredag, det är fest, och helgen står för dörren. Niklas har beslutat sig för att göra ett uppehåll i sina akademiska studier och komma bort från Sverige. Han skall ge sig ut på en äventyrlig resa till Kina.
Han vill utforska nya kulturer och samla erfarenheter utanför den akademiska världen. Niklas ser fram emot resan och skall vara borta under en längre tid.
Han har flyttat tillbaka hem till sitt barndomshem och sina föräldrar för att lättare kunna förbereda sig och packa inför sin långa resa.
Men innan allt resande skall Niklas nu skåla in fredagen och fira lite med sina vänner. För att inte oroa sina föräldrar ringer Niklas hem under kvällen på fredagen. Han berättar för sin far, som svarar i telefonen, att han beslutat sig för att stanna kvar i Lund efter festen. Han kommer inte hem.
Niklas är ännu osäker hos vem han skall övernatta, ”-Det löser sig alltid, jag har massor av vänner jag kan sova hos”, berättar Niklas för sin far.
Niklas var en mycket målinriktad och engagerad student. Han läser matematik, fysik och filosofi vid det prestigefyllda Lunds Universitet. Niklas Elmberg är en omtyckt kille och har lätt för att få kontakt med människor i sin omgivning. Han har inga kända eller uppenbara ovänner.
Vid halv två tiden på natten, mot lördagen, börjar festen leda mot sitt slut. Fler och fler i sällskapet börjar lämna och bara en kort stund senare har nästan alla gått hem, förutom Niklas och en kamrat som sitter kvar en stund och pratar.
Under samtalet börjar de känna sig sugna på något att äta innan de avslutar kvällen. De bestämmer sig för att äta lite nattamat, och eftersom korvkiosken vid Bantorget alltid har öppet sent faller valet på den.
Det råder typiskt höstväder denna natt, 10 grader varmt i luften med en kylig bris. Niklas beställer en stor korv med mos och några grönsaker. En stund senare avslutar de båda nattflanörerna den sena kvällen och utbyter några sista ord innan de skiljs. Klockan har nu precis passerat två.
Efter att de tagit farväl vid korvkiosken hoppar Niklas upp på sin cykel och börjar trampa åt sitt håll. Hans kamrat, som går till fots åt motsatt håll, hinner precis se Niklas silhuett försvinna en bit bakom sig.
Efter detta förlorar kamraten uppsikten över Niklas medan han själv rundar en fastighet vid det första gatuhörnet på väg hem till sin bostad.
Niklas försvinner på cykeln nedför backen som leder under järnvägen på Trollebergsvägen och sedan i riktning mot Värpinge och Bjärred.
Detta är den absolut sista bekräftade observationen av Niklas Elmberg i livet innan han fem dagar senare hittas mördad.
Lördag 28 och Söndag 29 september
Föräldrarna uppmärksammar redan på lördagsmorgonen att Niklas inte har kommit hem. Rummet är tomt och sängen är orörd. Varken hans mamma eller pappa känner dock någon särskild oro över att han inte är hemma.
Han hade ringt och talat om att han inte skulle komma hem efter festen. Så föräldrarna hemma vid huset fortsätter med sina vanliga sysslor.
När föräldrarna vaknar på söndagsmorgonen upptäcker Niklas mamma att han fortfarande inte har kommit hem. Efter att timmarna går under söndagen utan att Niklas hör av sig, bestämmer föräldrarna att kontakta hans närmaste kompisar.
Men ingen av Niklas kamrater, vare sig på universitetet eller bland hans närmaste vänner, har varken hört eller sett honom sedan festen. Oroade bestämmer sig föräldrarna att kontakta polisen och anmäler Niklas försvunnen.
– Söker efter Niklas
En stor sökinsats påbörjas av polisen för att försöka lokalisera Niklas Elmberg. Polisen misstänker snabbt att Niklas inte valt att hålla sig borta frivilligt, utan att han sannolikt har utsatts för ett brott.
Denna bedömning baserades bland annat på att Niklas hade en inbokad avresa till Kina. Vilket gjorde det osannolikt att han bara skulle försvinna utan vidare.
Polishelikopter sätts in i sökandet som flyger i omgivningarna kring Lund. Sökandet pågår i över två dagar, utan att hitta varken Niklas eller hans cykel.
Onsdag 2 oktober – Niklas hittas
Niklas Elmbergs kropp hittas i Bjärred av en förbipasserande person som av en tillfällighet ser något som ser egendomligt ut på andra sidan av ett dike. Vittnet kommer cyklande på riksväg 16 under onsdagen den 2 oktober strax före klockan fem på eftermiddagen.
Vägen är hårt trafikerad, de flesta i Lund är på väg hem efter arbetsdagens slut. Cyklisten kämpar i den hårda motvinden och försöker skydda sig från den bitande kalla vinden. Plötsligt får cyklisten syn på något som ligger i gräset, det är något rött.
Nyfiken stannar personen på vägrenen till den trafikerade vägen och kliver av cykeln. Det höga gräset i diket och den täta slyn på andra sidan gör att det från vägen inte går att se vad som ligger där i gräset.
Efter att cyklisten klivit ned i diket och kommit upp på andra sidan börjar konturerna klarna, efter några sekunder går det upp för cyklisten att det inte är något rött föremål som ligger där – det är en död människa.
Kläderna är röda, personen ligger stilla på rygg, huvudet vänt åt vänster. Kroppen är blodig och ligger i den höga växtligheten. Polisen larmas och kommer snabbt till platsen. Efter att fyndet bekräftas av polispatrullen på plats kallas också grova brott och tekniska-roteln in från Malmö.
Polisutredning och bristen på fynd
På grund av tät sly och högt gräs var Niklas kropp förhållandevis dold för förbipasserande. Kroppen upptäcktes längs riksväg 16 mellan Lund och Fjelie. Det hade nu gått fem dagar sedan hans kamrat senast såg Niklas cykla från korvkiosken i Lunds centrum.
När det gäller mordet på Niklas har polisen, ända sedan händelsen ägde rum 1991, varit mycket återhållsamma med att dela detaljer om vad som skedde på brottsplatsen och med kroppen. Endast ett fåtal strategiska uppgifter har gått ut till allmänheten.
Tystnad har naturligtvis varit en medveten strategi. För att skydda uppgifter och utredningsteknisk bevisning som bara gärningspersonen har kännedom om. Därför är det viktigt att förhindra att känsliga detaljer kommer ut. Det skulle försvåra polisens arbete om en gärningsperson delges misstanke i framtiden.
Niklas har utsatts för ett kraftigt övervåld som är osedvanligt bestialiskt. Mordvapnet är ett knivliknande föremål som använts för att sticka- och skära samt hugga både på överkroppen, i hjärtat, buken men också i halsen och emot huvudet.
Initialt misstänkte utredarna att det skulle kunna vara ett rånöverfall som gått över styr. Vad som senare ändrar denna hypotes är att Niklas hittas med samtliga värdesaker och ägodelar på sig.
När de undersöker brottsplatsen och kroppen hittar de hans kamera, plånbok (med kontanter) och hans körkort. På festen var Niklas klädd i en rutig brun kavaj samt en randig ljus halsduk. Han hade också på sig ett par röda byxor. Inga klädespersedlar saknas på fyndplatsen förutom Niklas glasögon.
Niklas cykel hittas inte vid själva fyndplatsen, den påträffas av polisen två kilometer bort. När utredarna granskar Niklas färd hem på sin cykel, efter att han och vännen besökt korvkiosken, upptäcker de att fyndplatsen av Niklas ligger längs en väg som han vanligtvis aldrig brukade cykla hem.
Det råder en hel del oklarheter varför Niklas helt plötsligt har valt denna färdväg, och anledningen till det samma.
Med tiden blir utredarna mer och mer säkra på att Niklas sannolikt har cyklat Trollebergsvägen och sedan av någon anledning bytt färdväg vid Värpinge, vid byggarbetsplatsen som fanns där 1991.
Det är anmärkningsvärt för utredarna att cykeln återfinns två kilometer bort från fyndplatsen, på motsatt sida av vägen. Cykelns kedja hade hoppat av från det främre navet när den hittades.
Vid närmare undersökning av Niklas cykel finner tekniker ljus lera på däcken. Polisen lägger stora resurser på att försöka fastställa varifrån leran på Niklas cykel kommer ifrån. Flera jordprover samlas in och analyser genomfördes för att matcha leran med olika platser i området.
Utredarna fokuserade på både fyndplatsen och närliggande områden, inklusive byggarbetsplatsen, som man trodde kunde vara källan till leran. Utredarna tog även prover på andra potentiella platser längs Niklas färdväg, men utan att få några träffar.
Det är sannolikt att leran på Niklas cykel kommit från grävningar på byggarbetsplatsen som hunnit fyllas igen innan polisens kriminaltekniker kommit till bygget för att utföra jordprover.
– Har någon följt efter Niklas
En möjlighet är att Niklas helt enkelt bara cyklat fel och oavsiktligt hamnat inne på byggarbetsplatsen, vilket medförde att han hamnade på riksväg 16. Problemet är att Niklas var välbekant med området, och hans vanliga cykelrutt var betydligt mer logisk och även kortare att cykla.
Utredarna började därför spekulera i varför Niklas kan ändrat sin rutt. Var det något som fick honom att avvika från sin vanliga väg – kanske en person eller händelse som tvingade honom att ta en annan riktning. Alternativt kunde det ha varit ett medvetet beslut, möjligen för att träffa någon eller för att undvika någon/något som fanns utefter den vanliga vägen hem.
– Brottsplatsundersökning
Kriminaltekniker och hundförare från polisen söker av ängen och diket efter ledtrådar och spår. Teknikerna letar också på platsen för att försöka hitta teknisk bevisning. Men det hittas inga konkreta spår efter gärningspersonen eller gärningspersonerna och polisen hittar inget mordvapen vid fyndplatsen.
Det hittas förövrigt extremt få kriminaltekniska spår på fyndplatsen, både på Niklas kropp och i den omgivande terrängen. Avsaknaden av teknisk bevisning medför att utredningen snabbt stöter på betydande svårigheter. Polisen har heller ingen misstänkt gärningsperson och inga ledtrådar som pekar utredarna i någon särskild riktning.
Det finns heller inga kända vittnen eller iakttagelser vid väg 16 och polisen har inte hittat något motiv till dådet.
Polisen genomför en stor mängd förhör med personer i Niklas närhet. Vänner, familj, bekanta och även personer som haft ytlig kontakt med Niklas förhörs. Samtidigt utförs ett omfattande arbete med dörrknackningar längs den väg som Niklas cyklat, i hopp om att någon har sett eller hört något den aktuella natten.
Trots polisens ansträngningar och arbete framkom det inget konkret.
Rättsläkarens utlåtande fastställer att Niklas död inträffade 30 minuter efter att han ätit måltiden vid korvkiosken. Vid obduktionen fanns det rester i magsäcken bestående av korv, potatismos, senap och en grönsak i form av en tomat.
Rättsläkarens tidsangivelse var i linje med den övriga sammanställda tidslinjen över händelseförloppet. Detta gav utredarna en tydligare bild av när Niklas blev bragd om livet.
Det förekom misstankar om huruvida kroppen kan transporterats till platsen eller inte. Utredarnas teori är dock att fyndplatsen anses också vara mordplatsen.
Vad som är förbryllande är avsaknaden av motvärnsskador på Niklas kropp. Trots omständigheterna där man förväntat sig tecken på självförsvar eller kamp, hittas inga sådana skador vid obduktionen.
Det väcker en del frågor om hur händelseförloppet egentligen såg ut, och om Niklas blev så hastigt överrumplad eller på något annat sätt oförmögen att försvara sig.
– Omtagning av brottsplatsundersökning
Den 13 november 1991, sex veckor efter att Niklas hittats död valde polisen att genomföra en helt ny, omfattande brottsplatsundersökning. Polisen ville säkerställa att inga viktiga bevis hade förbisetts.
Kriminaltekniker gick metodiskt igenom området igen, denna gången med metalldetektorer, i hopp om att upptäcka föremål som tidigare kanske hade missats.
Dessutom klipptes nu också gräset kring fyndplatsen för att förbättra sikten och möjligheten att identifiera eventuella mindre föremål som kan varit gömda i vegetationen eller i jorden.
Polisen utförde även en noggrannare undersökning längs vägrenen och i diket utmed riksväg 16 i anslutning till fyndplatsen.
– Söker vittnen
I brist på ledtrådar och spår i utredningen beslutar utredarna sig för att försöka nå ut till fler potentiella vittnen genom att distribuera ett flygblad med vädjan om tips. Flygbladet delas ut med hjälp av posten till boende i flera bostadsområden.
Trots att polisen gör om hela brottsplatsundersökningen och skickar ut flygblad framkommer inga nya ledtrådar.
När utredarna inte kommer någon vart i utredningen kontaktas Rikskriminalpolisen i Stockholm för att försöka få hjälp av den nybildade gärningsmannaprofilgruppen. Den framtagna profilen kommer sedermera att ändras och skrivas om flera gånger under åren 1991 till 1995.
Polisens misstag
– Glasögonen
Under den inledande brottsplatsundersökningen som utfördes i början oktober 1991 kunde polisen inte lokalisera Niklas glasögon.
Trots att polisen sex veckor senare gör en omtagning av brottsplatsundersökningen, är det inte polisens kriminaltekniker som gör fyndet.
Det är SVT:s Tv-team från Sydnytt som hittar Niklas glasögon. Tillsammans med en kameraman har reportern precis filmat klart ett nyhetsinslag där Niklas kropp hittades. Det är dagen efter att polisens tekniker avslutat sin andra brottsplatsundersökning på platsen.
När Tv-teamet skall åka får reportern plötsligt syn på något som glänser i grästorvan precis vid asfaltskanten. Under gräset vid vägrenen, bara ett tjugotal meter från där kroppen hittades ligger Niklas Elmbergs glasögon.
Tv-teamet larmar polisen som skickar ut en kriminalinspektör som knappt kan tro sina ögon när han blir visad var glasögonen ligger. Efter att Niklas pappa har fått se på glasögonen intygar han att det är Niklas glasögon. För säkerhets skull får polisen också hjälp av en optiker i Lund som kan ge en slutlig bekräftelse på att de upphittade glasögonen faktiskt tillhör Niklas Elmberg.
Polisen hävdar att platsen där glasögonen hittades låg precis utanför det område som undersöktes noggrant av kriminaltekniker dagen innan.
Detaljer och vissa omständigheter som framkommer långt senare gör att polisen får misstankar om att glasögonen kan placerats där i efterhand av mördaren.
– Sökinsatsen kritiseras
Polisens eftersökande av Niklas, som inleddes av Skåne Läns Polismyndighet, mötte i efterhand kraftig kritik. Trots användningen av en polishelikopter för att söka av terrängen kring Lund lyckades man inte upptäcka Niklas kropp på ängen.
Detta misslyckande väckte många frågor i media under hösten 1991, och myndigheten hade svårt att förklara vad som gick fel under sökinsatsen.
Några klara svar presenterades aldrig, vilket ökade trycket på polismyndigheten att visa resultat i utredningen.
– Anteckningsblocket
En tid efter mordet på Niklas besöker utredare en man bosatt i området kring Lund. Polisen genomför ett inledande kontrollförhör med mannen. Utredarna behöver kartlägga var han befunnet sig och vad han gjorde under den aktuella helgen, med särskilt fokus på natten då mordet ägde rum.
Under förhöret ställer polisen frågor om hans rörelser, eventuella alibin samt om han hade kontakt med någon eller om han var tillsammans med någon som kan bekräfta hans uppgifter.
Förhöret är en del av utredningens bredare arbete för att identifiera personer av eventuellt intresse.
När utredarna lämnar mannens bostad blir ett av polismännens anteckningsblock av misstag kvar på platsen. Blocket innehåller flera sekretessbelagda uppgifter som tidigare antecknats under förundersökningen.
Några dagar senare hamnar det kvarglömda blocket på en av Kvällspostens redaktioner. Efter att ansvariga på redaktionen blivit medvetna om blockets innehåll, återlämnas det till polisen.
När incidenten i efterhand blev avslöjad väckte det inte bara frågor om rutinerna kring polisanställdas hantering av känslig information. Det blev ännu ett i raden av polismyndighetens pinsamma misstag.
Omtagningar av gamla mord 2004
Dåvarande länskriminalen i Malmö genomförde en omfattande granskning av ouppklarade mordfall i region syd 2004.
Bevismaterial från flera gamla mordfall från 70, 80 och 90-talet skickades till Statens Kriminaltekniska Laboratorium (SKL), som då var ansvariga för kriminaltekniska analyser i Sverige.
Syftet var att använda de senaste metoderna för DNA-analyser i hopp om att finna spår som tidigare arbete missat. Framstegen inom DNA-teknik i början av 2000-talet skedde i snabb takt och gav nya möjligheter för polisen att analysera gamla bevis.
– Varför brottsfall läggs åt sidan
Bland de brottsfall som skickades till (SKL) 2004 fanns mordet på Niklas Elmberg från 1991. För Malmöpolisen har fallet varit lite av ett mysterium; inga nyckelpersoner har kunnat kopplas till dådet, inget motiv har hittats och all teknisk bevisning som finns tillgänglig har noggrant granskats men utan resultat.
Polisen har knackat dörrar, sökt tips via flygblad och personer som på något sätt varit kopplade till Niklas Elmberg har förhörts. Ännu fler personer i och kring Lund har upplysningsvis förhörts av polisen i jakten på ledtrådar. Men även detta utan något handfast resultat.
När det uppstår låsningar som detta resulterar det ofta i att mordfall läggs åt sidan, inte bara i Niklas Elmbergs fall. Brottsfallen läggs åt sidan för att frigöra resurser som kan användas till att arbeta med andra fall.
– Förfarande när fall arkiveras
Vid arkivering är det vanligt att en del av bevismaterialet slängs bort, ofta på grund av att de bedöms som helt irrelevanta. Men den största delen av all viktig bevisning sparas. I Niklas Elmbergs fall går det insamlade bevismaterialet in på tekniska roteln i Malmö eller till dåvarande Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) i Linköping.
Gamla (SKL) går idag under namnet (NFC) Nationellt Forensiskt Centrum och finns på flera olika orter i Sverige. Inte bara i Linköping som det var förr.
Bevisen som sparas arkiveras för att långvarigt bevaras, med förhoppningen att de en dag i framtiden skall kunna analyseras på nytt med betydligt mer avancerad kriminalteknik eller i samband med att nya ledtrådar i fallet kommer fram.
– Forensiska resultat i fallet med Niklas
Huruvida de forensiska analyser som utfördes av (SKL) 2004 har resulterat i att DNA-spår hittades, har polisen inte gått ut med. Resultatet från både SKL och på senare år NFC´s sakkunnigutlåtanden har hållits hemliga, polisen har valt att inte offentliggöra för allmänheten om vad som framkommit vid de forensiska undersökningarna i Niklas fall.
Polisen identifierade flera intressanta personer i samband med den återupptagna utredningen under perioden 2004 till 2013. Flera personer fick lämna DNA-prover.
Personer av intresse har antingen lämnat DNA-prover i preventivt syfte för framtida forensiskt arbete eller för att faktiskt jämföras med eventuella DNA-spår som hittats i fallet med Niklas Elmberg.
Det finns uttalanden som tyder på att SKL och senare NFC lyckats få fram forensiska spår i form av eventuellt DNA.
Anonyma tipset 2007
När Tv-programmet Efterlyst sänds den 19 april 2007, arbetade polisen i Skåne med ett helt annat fall som togs upp i Efterlyst. Under sändningen mottog polisen ett anonymt tips som hade med Niklas Elmbergs mord att göra.
Den anonyma inringaren angav namnet på en person som påstods varit delaktig i mordet på Niklas.
Skånepolisens Cold Case-grupp ansåg att uppgifterna var mycket intressanta eftersom de överensstämde med tidigare information som redan var kända för polisen. Uppgiftslämnaren hade också information om andra detaljer som inte var offentliga.
Gruppen beslutade efter detta att öppna upp den gamla utredningen med Niklas Elmberg igen för att undersöka om tipset kunde hålla för en närmare granskning.
Den utpekade mannen bodde i Skåne och var då i 50-års åldern. Han skall varit bekant med en för polisen högintressant person vid tiden för mordet på Niklas Elmberg 1991.
Huvudmisstänkta personer
Under alla de år som har gått sedan mordet på Niklas Elmberg 1991 har två personer varit av intresse i förundersökningen. Den första misstänkta personen fick polisens riktiga intresse 1994.
– Huvudmisstänkt #1
Den första personen av intresse var en lokal kriminell man från Skåne, som dessutom var missbrukare och välkänd av den lokala polisen under 80-talet och 90-talet. Polisen beskrev honom ofta som en ”småtjuv” som gillade uppmärksamhet och sökte sig till situationer där han kunde stå i centrum.
Hans kriminalitet bestod mestadels av mindre brott och rån, han hade många gånger varit i konflikt med lagen för stölder och annan småskalig brottslighet. Han hade ett gediget brottsregister och ett dubbelt så långt register i ASPEN.
Efter mordet på Niklas Elmberg 1991 påstod mannen vid flera tillfällen att det var han som begick mordet. Dessa påståenden gjorde mannen själv inför bekanta, detta ledde till att flera av hans missbrukarvänner kontaktade polisen för att tipsa om vad mannen hade sagt.
Det kan vara skryt eller försök till att få uppmärksamhet. Polisen har dock aldrig kunnat ignorera hans uttalanden med tanke på hans närhet till brottsplatsen, särskilt med tanke på hans kända benägenhet att hamna i trubbel och hans ofta oberäkneliga beteende.
I slutet av 90-talet nåddes polisen i Skåne av rykten som cirkulerade bland missbrukarkretsar i Lund. Dessa rykten pekade på en händelse som skulle ägt rum natten då Niklas Elmberg mördades 1991.
Enligt de uppgifter som polisen fick höra ska två män, den huvudmisstänkta #1 i sällskap med en annan man, kommit hem till en tredje mans lägenhet. De två männen ska då varit mycket blodiga och bett om att få låna lägenhetsinnehavarens badrum för att duscha och tvätta av sig.
Några år efter detta avled den huvudmisstänkte #1 efter en händelse i Malmö. Med detta försvann också polisen huvudmisstänkte gärningsman.
– Huvudmisstänkt #2
Gäller en man som varit en del av utredningen ända sedan polisen fick upp ögonen för huvudmisstänkt #1 vid 1994. Redan tidigt i utredningen formulerade polisen hypotesen att mordet på Niklas Elmberg kan utförts av två gärningspersoner snarare än en ensam person.
När polisens ursprungliga huvudmisstänkte #1 avled, skiftade utredarnas fokus naturligt till den person som stått honom nära och som varit en del av hans innersta kretsar. Hypotesen som polisen haft stärktes av rykten och uppgifter som florerade bland missbrukarkretsar om de blodiga männen.
År 2013 togs huvudmisstänkt #2 in till förhör som skäligen misstänkt (den lägsta graden). Vid detta tillfälle var mannen nästan 60 år gammal och hade varit föremål för polisens nya intresse sedan 2007. Polisen intresserade sig för honom för kopplingar till den tidigare huvudmisstänkte #1.
Efter flera timmar under två olika förhör, maj 2013 och augusti 2013, med omfattande frågor kring mordet nekade mannen kategoriskt till all inblandning och förnekade all kännedom om mordet.
Mannen fick också lämna prover för DNA testning. På grund av otillräckligt med stödbevis släpptes mannen fri efter första förhöret i maj.
Huvudmisstänkt #2 var 1991 boende och mantalsskriven på en lägenhet utefter den väg som Niklas Elmberg cyklade hem under mordnatten. Den huvudmisstänkte #2 har dessutom kommit upp i förundersökningen vid flera olika tillfällen sedan 1991.
Kort efter mordet har polisen också noterat att den huvudmisstänkte #2 hastigt flyttat och skrivit sig på en helt annan adress. Mannen har dock aldrig pekats ut i varken hörsägen eller i tips till polisen att vara den person som höll i mordvapnet eller utförde själva gärningen.
Med tanke på det som framkommit under förhören tillsammans med polisens övriga material kom kammaråklagaren fram till att det saknades tillräckligt med hållbara bevis för att kunna motivera ett häktningsbeslut.
Huvudmisstänkt #2 avfördes formellt från misstankarna den 30 augusti 2013 efter att utredarna hållit ett andra, och sista, förhör med mannen.
Förundersökningen och brottsutredningen om Niklas Elmberg fördes efter åklagarens beslut tillbaka till cold case-gruppen hos polisen i Malmö.
En annan tid med okända möjligheter
När mordet på Niklas Elmberg inträffade 1991, befann sig Sverige i en era där rättsväsendet, polisen och kriminaltekniken ännu inte hade utvecklats till dagens nivåer som vi har blivit vana vid idag.
Detta berodde till stor del på att brottsutredare och kriminaltekniker under 1980- och 1990-talet saknade insikten som vi har idag. Om hur betydelsefulla även de allra minsta, och ibland helt osynliga, detaljerna skulle komma att bli i framtiden.
Insikten om den forensiska utvecklingen som skulle komma fanns inte vid denna tiden. Många av de små, till synes obetydliga spår som i dag anses självklara att samla in för analys, förbisågs eller gick helt förlorade.
På 1990-talet befann sig kriminaltekniken i en övergångsperiod där de traditionella och i många fall primitiva metoderna dominerade fortfarande.
Dokumentation av brottsplatser utfördes främst med analoga kameror och handritade skisser. Detta ökade risken för mänskliga fel och ofullständig eller felaktig återgivning av brottsplatser.
Försiktigheten vid att beträda brottsplatser eller fyndplatser från denna tidsålder lämnar mycket övrigt att önska om man tittar i backspegeln idag. Hantering av bevismaterial skedde inte med den metodiska noggrannhet som idag är standard.
Bristen av denna noggrannhet och även medvetenheten påverkar många gamla cold case-utredningar än idag. Det bidrar till att många fall förblir ouppklarade eller är påtagligt krångligare att lösa i efterhand.
I Niklas Elmbergs fall 1991 utförde polisen två kriminaltekniska undersökningar med sex veckors mellanrum, eftersom den initiala undersökningen var bristfällig.
– Förvaringsproblem 80 och 90-tal
Många gånger förvarades bevismaterial på ett sätt som inte var anpassat för ändamålet. Bristen på ändamålsenliga förvaringslösningar innebar i värsta fall att den kriminaltekniska bevisningen blev kontaminerad eller obrukbar efter 10, 30 och 40 år i förvaring.
Bevis kunde förvaras i bristfälliga förpackningar och i förpackningar som var tillverkat av fel kemisk sammansättning för att bevara bevis med biologiskt material. Det kunde vara plastpåsar, papperspåsar och plastbehållare som inte var konstruerade för att vidstå långa förvaringstider.
Det kunde leda till nedbrytning av biologiska spår på grund av att fukt bildades eller att bakterietillväxt uppstod. Plastpåsar och plastbehållare kunde innehålla kemiska rester som kunde reagera negativt med det biologiska materialet och på så vis skada eller förstöra bevismaterialet.
– Idag säker förvaring
Sedan en lång tid tillbaka, är idag förpackningar särskilt utvecklade för att uppfylla höga krav som ställs inom kriminaltekniken. Förpackningar av plast, papper och andra typer av behållare är designade och har genomgått omfattande tester för att säkerställa att de är kemiskt inerta, vilket innebär att de inte reagerar med det biologiska innehållet.
– Hantera DNA på 80 och 90-talet
Den kriminaltekniska metoden för att bevara DNA var för väldigt många fortfarande okänd och förfarandet för att metodiskt hantera dessa spår var också i många fall oklara på 90-talet.
DNA-analyser hade under mitten av 90-talet börjat användas sporadiskt, om än i väldigt sällsynta fall inom den svenska polisen. Tekniken som användes på 90-talet var dock långsam och tidskrävande, väldigt kostsam då material skickades utomlands och det krävdes stora mängder biologiskt material för att analyserna skulle kunna återge tillförlitliga resultat.
– Inkonsekvent bevishantering
Polisdistrikt och enskilda utredare men också tekniker kunde på 70, 80 och 90-talet använda helt egna påhittade metoder, vilket ledde till inkonsekvent bevisinsamling och hantering. Denna brist på standardisering försvårade också samarbeten mellan olika rättsvårdande myndigheter och gjorde det svårare att jämföra bevis från olika brottsfall.
Det saknades universella protokoll för hur brottsplatser skulle hanteras. I Sverige hade polisen inget komplett metodstöd för hur alla moment skulle utföras under en brottsutredning.
Det var först några år in under 90-talet som rikskriminalpolisen skapade en gärningsmannaprofilgrupp. Gruppens uppgifter var att utarbeta gärningsmannaprofiler, analyser av specifika brott samt ta fram ett nationellt metodstöd för hur, och i vilken ordning arbetet skall utföras när grova brott kommer till polisens kännedom.
Metodstödet ( PUG ) som gruppen tog fram under 90-talet används av den svenska polisen än idag. Det har reviderats otaliga gånger under decennierna för att följa den kriminaltekniska utvecklingen.
Metodstödet har i folkmun, men även bland poliser gått under benämningen ”Mordbibeln”.
Jag frågade Leif G.W. Persson
ColdCases.SE fick under våren 2024 en pratstund med en av Sveriges mest folkkära kriminologer, Leif G.W. Persson. Han var själv en av de specialister som under 80 och 90-talet ingick i rikskriminalpolisens gärningsmannaprofilgrupp.
G.W. vill inte ta åt sig någon ära för arbetet han utförde inom gruppen men säger; att det krävdes stora förändringar inom svenska polisen vid denna tiden.
– Fallet med Niklas
Efter en stund in i samtalet kommer vi in på fallet med studenten Niklas Elmberg.
Leif G.W. har själv läst och granskat förundersökningen om mordet på Niklas Elmberg. På 1990-talet besökte han personligen fyndplatsen utanför Lund för att bilda sig en egen uppfattning om platsen och den väg Niklas cyklade.
Leif G.W. har länge varit kritisk till hur fallet har skötts och hur hanteringen av specifika detaljer i utredningen har bearbetats, men även hur detaljer inte har bearbetats.
G.W. har särskilt grubblat över frågan om varför Niklas inte cyklade den vanliga vägen hem den natten. Enligt G.W är detta det avvikande momentet som utgör en av de mest förbryllande aspekterna i fallet.
”-Redan där är det något som inte stämmer,” säger G.W, och menar att Niklas beslut att välja en annan, ovanlig väg att cykla hem, är en viktig nyckel i förståelsen av vad som hände den natten. Vägen Niklas cyklade den här natten är dessutom mycket längre än den han vanligen brukade cykla.
Alternativet är att han egentligen skulle träffa någon, menar G.W, och tillägger att Niklas kanske på vägen stötte på någon annan. En person som inte nödvändigtvis tillhör Niklas umgängeskrets men som finns i den där yttersta periferin.
Sen är Leif G.W inte helt bekväm i att själva fyndplatsen automatiskt måste vara mordplatsen, och fortsätter resonemanget med att han aldrig är särskilt förtjust i slumpen, och ser därför istället att det kan finnas någon person med ett långsökt motiv till händelsen.
Alternativa hypoteser skulle utforskats mycket djupare under den initiala utredningen på 90-talet, påtalar G.W och menar att missbrukarspåret som polisen fokuserat på i över 30 år är feltänkt.
G.W tillägger på slutet att detta är hans egna alternativa idéer, ”-jag kan naturligtvis ha helt fel”, påpekar G.W. Det kan mycket väl vara som polisen tror, att fyndplatsen är brottsplatsen och att Niklas sprungit på en dåre.
Tipsa polisen
När denna artikel skrivs (2024) har det gått över 33 år sedan mordet på Niklas Elmberg, och fallet är fortfarande olöst. Mordet kommer aldrig att preskriberas.
Har Du eller känner Du någon som har vetskap om mordet på Niklas Elmberg, tipsa då polisen i region syd på tel. 114 14.
Till minne :Den 27 oktober 1993 bildades Niklas Elmbergs minnesfond av hans föräldrar och bror, i syftet att stödja brottsförebyggande arbete med ungdomar. Årskurs 8 elever bjöds in för att delta i uppsatstävling.
Målet var att skapa positiva visioner och uttrycka livsglädje och gemenskap och uppmuntra ungdomar, som en del i arbetet med att minska både våldet och droganvändningen bland unga.
Minnesfonden delade ut stipendier varje år fram till 2011, då minnesfonden lades ner.