Polisens årsredovisningar är något mer än bara redovisningar av ekonomi och verksamhet. De är offentliga dokument som formar den bild vi får av Sveriges största myndighet, både i medier och i politiska sammanhang. När riksdag och regering diskuterar polisens resurser eller resultat, är det ofta dessa rapporter som används som underlag.
När medier rapporterar om brottsutvecklingen i landet är det ofta till dessa siffror de hänvisar. För medborgaren som vill veta hur polisen utvecklas är årsredovisningen en av de få samlade källorna.
En närmare granskning av rapporterna över tid visar att det inte bara är polisens arbete som förändrats. Det har också skett en påtaglig förändring i hur polisen väljer att presentera sina resultat.
Siffror som en gång redovisades i detalj, med absoluta tal och tydliga kategorier, finns idag ofta inte kvar. De har ersatts av sammanvägda index, procenttal och avrundade totalsiffror.
Denna förskjutning gör det svårare att jämföra utvecklingen bakåt i tiden och skapar en mer ”tillrättalagd” bild av polisens verksamhet.
För att förstå detta kan vi jämföra årsredovisningar från polisen för nästan tio år sedan jämfört med årsrapporten från förra kalenderåret 2024.
Den konkreta Polisen
För tio år sedan kunde vi följa en polisorganisation som i detalj redovisade sin vardag. Här presenterades exakta siffror över antalet ingripanden, nästan 1,3 miljoner under året.
Vi fick veta hur många internationellt efterlysta som gripits och hur många mängdbrottsärenden som hade redovisats till åklagare. I många rapporter särredovisas även upplevelser av otrygghet i specifika miljöer såsom t.ex. i kollektivtrafiken, i bostadsområden men även specifik data över hur upplevelsen är i centrum av stadskärnor nattetid.
Brottstyper särredovisades noggrant. Till exempel redovisades bostadsinbrott med en tydlig uppdelning mellan villor och lägenheter. Det gav en klar bild av vilka brottstyper polisen arbetade med och i vilken omfattning.
Här redovisas även exakta siffror på hur många brott av en viss typ som utretts färdigt av myndigheten. Statistiken visar en tydlig och konkret redovisning.
Även trafikarbetet beskrevs med samma precision. Polisen redovisade över två miljoner utandningsprov och specificerade hur många som ledde till konstaterade fall av rattfylleri med alkohol.
Man särredovisade dessutom antalet drograttfyllerier samt hur många ordningsböter som utfärdats.
Av dessa ordningsböter framgick också hur många som gällde fortkörning, och av dessa i sin tur hur många som fastställdes med hjälp av fartkameror.
Det är statistik som visar något väsentligt, den redovisar inte bara totalsiffror, utan också hur de uppkommit och vilka insatser som ligger till grund för resultaten.
När det gäller narkotika framgick det exakta antalet kilo cannabis som beslagtagits samt hur många nya nätdroger som identifierats.
Bedrägerier särredovisades med exakta anmälningstal och dessutom med den procentuella ökningen sedan år 2006.
Våld i offentlig miljö redovisades på samma sätt, med exakta antal fall och förändringar i procent sedan år 2009. Tillsammans gav dessa siffror läsaren möjlighet att följa brottsutvecklingen på detaljnivå och tydligt urskilja trender över tid.
Även på servicesidan var statistiken tydlig. Polisen redovisade hur många pass som hade utfärdats och hur många nationella id-kort som tillverkats.
Kommunikationsinsatserna via sociala medier presenterades med samma noggrannhet, antalet följare på Facebook och Twitter redovisades var för sig.
Det framgår också tydligt i hur myndighetens resurser och personal förändras. Med exakta antal poliser, civilanställda, pensionsavgångar, sjukskrivningar och även hur andelen nyrekryteringar ser ut.
Resultatet blev en rapport som för den intresserade läsaren lämnade få frågor obesvarade.
Den abstrakta Polisen
Drygt ett decennium senare ser redovisningen helt annorlunda ut. Här möter vi en polismyndighet som vuxit i omfattning men där insynen i detaljerna har blivit mer begränsad.
Statistiken presenteras i allt större utsträckning som procentsatser eller index. Brottsnivån uttrycks i relationstal och utsattheten beskrivs genom andelar av befolkningen, snarare än i faktiska volymer och tal.
Även otryggheten mäts i procent, vilket skapar en bild av utvecklingen men inte längre ger samma direkta känsla för omfattningen i olika miljöer som går att följa och jämföra över tid.
När det gäller trafiksäkerheten redovisas numera endast resultatet, hur många som omkommit eller skadats allvarligt. Men själva insatsen bakom siffrorna är osynlig.
Antalet nykterhetskontroller, antalet upptäckta rattfyllerister eller antalet utfärdade böter finns inte längre med.
På narkotikaområdet nämns beslag i generella termer, ofta i samband med satsningar mot gängbrottslighet, men mängderna anges inte längre. Brottskategorier som tidigare särredovisades, exempelvis bedrägerier och våld i offentlig miljö, ingår nu i samlade totalsiffror.
Även service till medborgarna redovisas mer översiktligt. Pass och id-kort räknas in bland andra serviceärenden utan att särredovisas. Polisens kommunikation på sociala medier anges endast som en totalsumma, där uppdelningen mellan plattformar har försvunnit.
Den tidigare tydliga redovisningen av myndighetens resurser och personal har ersatts av avrundade totalsiffror, där antalet poliser endast anges i grova tal som exempelvis att de passerat ett visst tiotusental.
De regionala skillnaderna och de exakta rekryteringsmålen blir otydliga, medan uppmärksamheten i stället riktas mot de stora rubrikerna, vilket också är avsikten.
På ytan kan denna förändring framstå som en modernisering. Siffrorna blir mer lättöverskådliga, helhetsbilderna tydligare och trenderna enklare att förmedla. Men den som vill jämföra utvecklingen bakåt i tiden stöter snabbt på problem.
Det går inte längre att se hur polisens insatser har förändrats, om antalet nykterhetskontroller har ökat eller minskat. Om narkotikabeslagen blivit större eller mindre, eller hur olika typer av brott utvecklats över tid. Hur resurs och personalstatistiken verkligen ser ut.
Den tidigare konkreta redovisningen med exakta siffror och tydliga tal har i stor utsträckning försvunnit. I stället möts vi av index, medelvärden, procent, medianer och andelar som sammanfattas i breda trender.
Från volymer till känslor
Skillnaden kan sammanfattas som en fokusförskjutning från vad polisen gör till hur polisen skall uppfattas. Rapporten för tio år sedan är tydlig att fokus ligger på att visa volymen av arbete. Antalet ingripanden, antalet böter och antalet beslag.
Det är en statistik som i sig kan vara kritisk, en minskning av antalet kontroller kan tolkas som minskad aktivitet, även om brottsligheten är oförändrad. Men det är också en statistik som går att granska och ifrågasätta och jämföra över tid.
2024 års rapport lägger större vikt vid allmänhetens upplevelser. Hur många känner sig trygga. Hur många har förtroende för polisen. Hur många följer polisen i sociala medier.
Dessa siffror säger något viktigt om polisens relation till samhället, men de är också mer abstrakta. De kan förändras beroende på hur frågorna ställs och de är svårare att koppla till konkreta insatser.
Effekten på jämförelser
När statistiken presenteras på olika sätt blir jämförelser över tid nästan omöjliga. Den som vill veta om polisen gör fler eller färre utandningsprov 2024 än för ungefär tio år sedan får inget svar.
Den som vill veta hur många kilo cannabis som beslagtagits nu jämfört med då får leta i andra källor, eftersom årsredovisningen inte längre ger den informationen.
När brottstyper slås ihop i breda kategorier går det inte längre att följa trenderna på detaljnivå.
Det här gör det svårare att granska polisens verksamhet. Det blir också svårare för medborgare och beslutsfattare att förstå vad som faktiskt händer.
Om dödsfallen i trafiken minskar, beror det då på färre rattfyllerier tack vare poliskontroller eller på att bilar blivit säkrare.
Om utsattheten för brott minskar, beror det då på polisens arbete eller på andra samhällsfaktorer. När insatserna osynliggörs blir frågan svår att besvara med klara fakta och tal.
Möjliga förklaringar
Varför har då denna förändring skett.
En förklaring är att Polismyndigheten vill anpassa sin kommunikation. I ett medielandskap där allt ska förklaras snabbt blir procenttal och index och medianer lättare att använda än långa listor med siffror och statistik.
En annan förklaring är politisk. Polisen är en myndighet under politisk press. Att visa jämna och stabila siffror kan skapa en bild av kontroll och framsteg, även när verkligheten är mer komplex.
Det handlar inte nödvändigtvis om manipulation. Siffrorna är inte felaktiga, men de är utvalda att visa en bild. När man t.ex. lyfter fram förtroendet för polisen, som ökat från ett procenttal till ett annat procenttal får man en positiv berättelse.
När man inte längre redovisar antalet kontrollerade rattfyllerister blir det svårare att se om polisens trafikarbete minskat.
Vad som står på spel
Konsekvensen är att årsredovisningarna i allt större utsträckning blivit en del av myndighetens kommunikationsstrategi, snarare än enbart ett verktyg för insyn och statistik.
Detta är problematiskt.
En demokrati bygger på transparens. Medborgarna behöver veta både hur polisen uppfattas och vad polisen faktiskt gör. När den senare typen av statistik försvinner minskar insynen.
Det är också ett problem för forskare och journalister. För att kunna analysera utvecklingen av exempelvis narkotikabrott, bedrägerier eller trafikövervakning behövs detaljsiffror.
Utan dem riskerar analyserna att bli ytliga eller missvisande.
En mer tillrättalagd bild
När man jämför de båda årsredovisningarna ser man alltså två olika bilder av samma polisorganisation. För tio år sedan framstår polismyndigheten som konkret med tydliga siffror och hårda fakta.
2024 års polis framstår som mer abstrakt, mer kommunicerande, mer upptagen av hur den skall uppfattas än av att visa exakt vad den gör och vad myndigheten faktiskt producerar.
Siffrorna är inte falska, men de är tvättade och tillrättalagda.
För läsaren innebär det att bilden av polisen förändras. Från en myndighet som redovisar sina arbetsinsatser till en myndighet som redovisar sin relation till allmänheten.
För tio år sedan var det en verksamhetsrapport, idag är det ett kommunikationsdokument.
Självbilden verkar vara viktigast
Det vi avslöjar i jämförelsen är alltså inte bara förändringar i polisarbetet, utan också en förändring i hur polisen berättar om sig själv. Den konkreta detaljstatistiken har till stor del ersatts av procenttal, index och sammanvägda siffror och trender.
Resultatet blir en mer lättsmält, men också mer tillrättalagd bild av polisens arbete.
Det är en utveckling som väcker frågor. I slutändan handlar det inte bara om statistik. Det handlar om tillit, ansvar och insyn i en av våra viktigaste myndigheter.
