Torsdag 12 Juli 1984 svänger makarna Stegehuis in med sin Toyota på grusavfarten vid Appobäcken. Klockan är mellan 16.30-18-tiden på kvällen. I valet mellan två rastplatser beslutar sig paret för att välja den mest avlägsna och folktomma. Vid den närliggande rastplatsen ett hundratal meter söderut övernattar åtskilliga människor denna natten. Efter att ha slagit läger och lagat mat på sin gasspis avslutar paret kvällen och går till kojs runt klockan 22. Det var väldigt fuktigt och vått i markerna och  det regnade av och till under kvällen. Detta gjorde att det var mycket mygg i skogarna. Vilket troligen medförde att de båda drog igen tältöppningen ordentligt för att skydda sig.

Resan – som makarna Stegehuis gjorde var planerad sedan flera år. Paret var naturälskare och tyckte om att fotografera. Deras önskan hade länge varit att få åka till Lappland i Sverige – midnattsolens land. Deras resplan var att åka från Gällivare till Nordkap och sedan vidare in till Finland. Tyvärr finns det inte många vittnesmål om makarna Stegehuis resa genom Sverige. Paret har mestadels varit intresserade av att hålla sig för sig själva och inte ta kontakt med främmande personer. 

Appojaure

Här anträffas makarna Stegehuis mördade i sitt tält.

Ett dygn senare – den 13 Juli, klockan 22 på fredagkvällen inkommer samtal till vakthavande i Gällivare. En familj hemmahörande från Göteborg är på semester i fjällområdet. De vittnar om ett tält med stora mängder blod på. Konturerna av två kroppar skall också vara synliga och tältet ligger nedrasat på marken vid en rastplats i Appojaure. Vakthavande kontaktar den jourhavande kriminalinspektören Harry Brännström. Tillsammans med tjänstgörande sökhund beger de båda sig genast mot Appojaure. Efter att ha kört de sju milen från Gällivare parkerar de bilen och går den sista biten till fots. Mellan buskar och trädstammar skymtar de båda en bil som står parkerad på den annars öde rastplatsen. 

När de kommer närmare ser de ett rasat tält samt en provisorisk sitt och matplats med gasolkök. Ölburkar och annat skräp ligger också slängt omkring på platsen. Det båda polismännen kan även se, vad dem uppfattar som, en antydan till att det lagats mat utanför tältet. De skönjer även konturerna av två kroppar inuti tältet. Efter en lång och metodisk dokumentering av omgivningarna, med både fotografier och minnesanteckningar via bandspelare, beslutar de att försiktigt öppna tältduken.

En dramatisk syn möter de båda, samtidigt som en kniv faller ut på marken. Kniven är av en filé liknande sort och knivspetsen var avbruten. Två döda kroppar påträffas inuti tältet, huggna och skurna av vad som ser ut att vara en kniv. Polismännen vittnar om en brottsplats som kan liknas en bestialisk slaktplats. Stora mängder blod och två kroppar med skärsår och knivhugg överallt. Rastplatsen spärras av och jourhavande kriminalinspektör Harry kontaktar polisledningen för att be dem skicka tekniker och förstärkning till platsen.

Utredningen
Den noggrannare tekniska undersökningen visar att gärningsmannen utdelat ett hundratal hugg mot tältet. Av dessa hundra hugg har ungefär tjugofem till trettio knivhugg träffat vardera offer. Polisen kan snabbt konstatera att gärningsmannen använt två knivar. En av knivarna, en filékniv, tillhörde offren och har troligtvis tillgripits av gärningsmannen utanför tältet. Under själva attacken har knivspetsen på filékniven brutits av. Den hittades senare inuti tältet. Den andra kniven med bredare blad har gärningsmannen sannolikt haft med sig till platsen.

Våldshandlingen präglas till synes av en mycket våldsam aggressivitet och ett irrationellt beteende. Fynden från själva brottsplatsen får dådet att upplevas som totalt motivlöst och slumpmässigt. Dessutom sker gärningen i fullt dagsljus. I midnattssolens land går solen aldrig ned vid denna tidpunkt på året. Efter attacken tillgriper gärningsmannen vissa av offrens tillhörigheter, både i tältet och från deras bil. Flera av offrens tillhörigheter saknas såsom resecheckar, en kamera av märket Olympus – modell OM10, ett guldhalsband samt en Meletron kassettradio.

Mördaren bör ha avsatt ett stort antal DNA spår på brottsplatsen, både på kropparna, tältet och offrens tillhörigheter. År 1984 när gärningen begicks utfördes inte brottsplatsundersökningarna så förfinat som de gör idag. Vilket medför att spår som med dagens teknik hade kunnat ge polisen bättre teknisk bevisning försummades eller förstördes vid hanteringen.

Även vädrets makter har spelat gärningsmannen i händerna. Under kvällen och mordnatten drog kraftiga skyfall in över den norrbottniska fjällvärlden. Detta medförde att både fotavtryck, bilspår och annan viktig bevisning spolades bort. Det dåliga vädret medför dock att utredarna misstänker att gärningsmannen befann sig i området av en helt annan anledning. En dagbok hittas i tältet som tillhör offren. Den sista anteckningen är skriven kvällen den 12 Juli. Enbart några timmar innan makarna mördas. Rättsläkarens bedömning är att paret dog någon gång mellan midnatt och 02.00 natten till den 13 Juli. En mer exakt tidpunkt går inte att fastställa.

Gärningsmannens tillvägagångssätt och beteende tyder enligt mönstergill att gärningen troligen begicks av en våldsbenägen person. Troligtvis en missbrukare som tidigare är känd av polisen och är kring 30 års åldern. Troligt är också att personen har anknytning till själva orten och är boende i byn samt innehar god lokalkännedom. Polisen kan inte utesluta att gärningsmannen även har god platskännedom om Appobäcksområdet och tältplatsen där gärningen utfördes.

Det som styrker polisens misstanke om att gärningsmannen kan vara hemmahörande i området är att Janni Stegehuis handväska hittades slängd intill vägkanten i ett dike långt från brottsplatsen. Dessutom i riktning mot Gällivare. Teorin som utredarna arbetar efter är att det högst troligt är mördaren som slängt handväskan. Detta ger indikationer på att gärningsmannen kan vara boende i eller kring Gällivare.

En bärplockare fann väskan i en myr tio meter in i skogen intill den väg som leder mot Gällivare. Väskan låg slängd femton kilometer söder om själva mordplatsen. En brun dokumentportfölj, visserligen passade den inte in på beskrivningen av Jannie Stegehuis försvunna handväska. Men bärplockaren, Karin från Kiruna, ringde ändå polisen. Polisen kom snabbt till platsen och tog hand om den upphittade väskan. I dokumentportföljen fann polisen Jannies handväska, några dokument samt hennes pass. Slidan till det ena mordvapnet (filékniven) låg också i portföljen.

Den tekniska undersökningen av både portföljen, handväskan samt slidan till kniven gav endast ett fåtal tekniska fynd. Inget av fynden medförde att polisen kom närmare en lösning eller en eventuell gärningsman. Mordet väckte mycket starka känslor i centralorten Gällivare samtidigt som polisen stod handfallen utan några riktiga bevis och spår. Även bristen på riktiga tips och vittnesuppgifter var en central svårighet för utredarna.

Den 14 Juli griper polisen en västtysk medborgare på cykel påväg mot Gällivare, endast 4,5 mil från mordplatsen. Den familj som hittade makarna Stegehuis ihjälhuggna i tältet vittnar om att de strax innan sett en man på cykel bara några kilometer från platsen. Den västtyska turisten stämmer väl in på uppgifterna. Han kom till Sverige via Danmark veckan efter midsommar. Mannen, 33 år gammal, hade cyklat hela vägen från Wuppertal, Västtyskland på sin standardcykel av äldre modell. Enligt den tyska polisen i Wuppertal var mannen mycket känd av den Västtyska polisen med ett kriminellt förflutet. Mannen var dessutom elitboxare för det Västtyska landslaget. Utredarnas stora bekymmer var att inget kunde binda mannen till varken brottet eller platsen. Den tyska medborgaren vallades i området kring Appojaure under söndagen den 15 Juli.

Under vallningen erkände mannen att han hade befunnit sig vid den aktuella rastplatsen under morddagen där makarna Steghuis hittades döda. Förhören med den 33 årige elitboxaren präglades av undvikande och vaga svar på de frågor som utredarna ställde. Under förhören uppvisade mannen en djup vanartad hållning till medmänniskor rent allmänt. Svaren han gav och det han berättade medförde att han uppfattades som en person med en rotad benägenhet till att nyttja våld gentemot personer i hans närhet. Efter långa förhör gav mannen till slut en förklaring till varför han befunnet sig vid rastplatsen. Alla tillhörigheter mannen ägde var kläderna han bar och cykeln han cyklade på. Inga ekonomiska tillgångar i form av varken kontanter, checkar eller kreditkort. Svaret mannen gav utredarna på hur han överlevde var att, -äta det han fiskade. Polisen fann inget fiskespö eller annan fiskeutrustning bland mannens få personliga tillhörigheter vid gripandet.

Mannen kunde och ville överhuvudtaget inte redovisa för sin vistelse i Sverige. Han medgav för utredarna att han hade gjort ett försök att ta sig till Lofoten genom att cykla till Sitasjaure. Men han var tvungen att vända då vägen inte tog honom vidare in över den norska gränsen. 

I utredningen kring mordet på makarna Stegehuis har även en 31 årig kroppsbyggare figurerat i utredningen. Kroppsbyggaren hördes om dubbelmordet redan två veckor efter dådet. Den då 31 årige kroppsbyggaren tillhörde en krets våldsbenägna personer som det lokalt varit en hel del bekymmer med. Mannen var också känd för att missbruka anabola steroider, alkohol och andra droger. Han hade tidigare varit straffad för brott och var mycket känd av polisen. Kroppsbyggaren hade tillsammans med två vänner varit i det aktuella området där makarna Stegehuis tältade under mordnatten. Enligt två vittnesuppgifter, oberoende av varandra, hade de tre härjat runt i området och druckit alkohol.

De två vännerna till kroppsbyggaren har enligt egna vittnesutsagor uppgett att de inte kan ge honom alibi för hela deras vistelse. Enligt utomstående vittnesuppgifter skall kroppsbyggaren ha lämnat de två vännerna i vrede. Han skall en tid senare kommit tillbaka blodig och förklarat detta med att han dödat en ren. Den 31 årige mannen har dock aldrig formellt varit hörd av utredarna som misstänkt för själva mordet. 

Ärendet med paret Stegehuis hamnar i stiltje efter ett par år då polisen inte kommer vidare i utredningen. När plötsligt den kända Thomas Quick tar på sig gärningen. Hans erkännande leder till att polisen uteslutande fokuserar på Quick som gärningsman och bortser från alla andra möjligheter till alternativa gärningsmän. Trots att fler och fler bevis talade emot Quick som gärningsman och att röster höjdes från inblandade poliser fanns det inga ambitioner från ansvariga att driva utredningen åt något annat håll.

Rekonstruktionen på mordplatsen tillsammans med Quick utfördes elva år efter dådet. Vid polisens vallning klarade Quick inte av att visa utredarna fram till själva mordplatsen. Efter att polisen varit behjälplig lyckades Quick till slut krångla sig fram till mordplatsen.Väl där klarade han inte av att återge händelseförloppet korrekt. En uppsjö av detaljer kring både mordet, mordplatsen och väder misslyckades Quick att återge korrekt. Under rättegången har Quick fått ta del av förundersökningen mot honom. Vilket också är hans fulla rätt. Detta har dock medfört att Quick kunnat läsa sig till vad han skall säga för att få sitt erkännande att låta trovärdigt.

Under 90-talet kommer det in en hel del tips till polisen i Gällivare om mordet i Appojaure. Men då Thomas Quick har dömts för mordet tar inte polisen till sig av tipsen. Enligt utredarna är fallet uppklarat och avslutat. Tolv år senare tar Thomas Quick tillbaka sitt erkännande. Han får resning och blir givetvis förklarad oskyldig från dubbelmordet i Appojaure. Den sanna tragiken i och med detta är att dubbelmordet på makarna Stegehuis vid detta tillfälle har hunnit preskriberas.

Totalt är det sex personer som figurerat i utredningen som extra intressanta. Tre av dessa personer har varit mycket intressanta för utredarnas fokus. Dessa tre är den Västtyska cyklisten, den 31 årige kroppsbyggaren från lokalorten och Thomas Quick. Den västtyska elitboxaren avskrevs från utredningen den fjärde oktober 1984 i brist på bevis. Varken teknisk bevisning eller de förhör som hölls gav åklagaren något att arbeta vidare med.

Ungefär sex månader efter att Thomas Quick fälldes 1996 för dubbelmordet i Appojaure begår den 31 årige kroppsbyggaren självmord. Han förblöder efter att ha huggit av sig ena armen. Även ett av vittnena som lämnade uppgifter om att kroppsbyggaren varit i skogen tillsammans med sina vänner under mordnatten har avlidit.

Det holländska paret Stegehuis radio återfinns utanför Vittangi i maj 1985, nästan ett år efter dådet i Appojaure. Deras kamera återfinns några år senare efter ett beslag hos en känd hälare i Stockholmstrakten. Den allra sista iakttagelsen av makarna Stegehuis i livet kommer från Jarl Karlsson ifrån Malmberget. Han vittnar om att ha sett det holländska paret tanka sin Toyota på Shellmacken i Skaulo.

Vittangi

Här hittades makarnas kassettradio ett år efter dådet.

Skaulo

Här tankade makarna sin bil enligt den sista iakttagelsen av dem i livet.

Appojaure

Här hittades makarna mördade i tältet.

Renhagen

Här hittas Jannies handväska.

Riksväg 45

Här grips den tyska cyklisten.

(Klicka på markörerna för mer info)

Tältet och flertalet övriga tillhörigheter till offren finns kvar som bevisföremål hos polismyndigheten än idag.

Ett inledande misstag gjordes av de båda polismän som först kom till mordplatsen. Efter den makabra upptäckten i tältet blev de båda polismännen väldigt överrumplade av fyndet. I ivern att inte missa någon viktig detalj glömde de båda bort den närliggande rastplatsen ett hundratal meter söder ut. Där befann sig flertalet personer den aktuella natten. Detta ledde till att inledande vittnesmål inte togs och verifiering av personer på plats inte utfördes. Detta fick polisen lägga stora resurser på i efterhand. För kriminalinspektör Harry Brännström, en av de första på platsen, är det denna detalj som än idag skaver i hans minne från utredningen.