Fredagen den 27 juli – 2001

Telefonen ringer i hallen hemma hos Ulrika Åkessons föräldrar. Det är tidigt på fredagsförmiddagen. Ulrikas mamma blir förvånad när hon lyfter på telefonluren. Det är dotterns personal som ringer. Ulrika Åkesson arbetar som bitr. butikschef i en klädbutik i centrala Helsingborg. Ulrika skulle enligt personen som ringer varit på jobbet denna fredagsmorgon och öppnat butiken. Personen förklarar för Ulrikas mamma att denne har ringt åtskilliga gånger hem till Ulrika och även försökt nå henne på mobiltelefonen. Ulrika svarar inte. Samtalet avslutas och mamman försöker själv nå dottern via telefon. Men utan resultat.

Mamman blir väldigt orolig. Hon tar med sig nycklarna som går till Ulrikas lägenhet och beger sig dit. Hon går skyndsamt upp för trapphuset till Ulrikas lägenhet på andra våningen på Mellersta Stenbocksgatan 45B. Väl framme greppar hon handtaget och öppnar lägenhetsdörren. Det som möter henne är en lägenhet i tystnad. Samtidigt som hon kliver in i hallen går lägenhetsdörren igen bakom henne. Mamman ropar efter Ulrika men får inget svar. Hon finner snabbt, till sin förvåning, Ulrika sovandes i sängen i sovrummet och försöker väcka henne. I samma ögonblick som hon vidrör Ulrika känner hon kylan. Ulrikas kropp är både kall och stel, hon är död.

Bild: Polisen

SOS larmas och polis skickas till platsen. Ulrikas mamma och pappa möter upp polispatrullen i entrén till huset. Efter en okulär undersökning av lägenheten finner inte polisen någonting riktigt konkret som skulle innebära oegentligheter. Men viss misstänksamhet om brott rotade sig ändå hos poliserna som var först på plats. Polisernas bedömning blir ändå att det troligtvis är ett dödsfall utan misstanke om brott. De tillkallar sjukvårdspersonal och läkare för att dödförklara och med säkerhet intyga dödsorsaken. Läkaren på plats gör bedömningen att det är en naturlig död som inträffat i sömnen. Denna bedömning är också den som polisen initialt arbetar utefter. En obegriplig sorg och chock för Ulrikas föräldrar, anhöriga och vänner.

Ulrika transporterades till rättsmedicin för en obduktion av kroppen. Det var Ulrikas låga ålder som låg till grund för att dödsorsaken skulle granskas och fastställas via obduktion. Men obduktionen dröjer, det går flera dagar. När väl obducenten börjar obducera kroppen finner han omgående tecken på att brott ligger bakom Ulrikas död. Kroppen hade uppenbara kvävningsskador. Skadad bindehinna i ögonen, blodfärgad skumvätska i luftpassagerna, petechial blödningar och lätt akuta emfysem samt löngödem.

Polisen underrättas om fynden från obduktionen och öppnar omedelbart en förundersökning om mord. Lägenheten spärrades av och tekniker började omedelbart arbeta med att försöka säkra möjlig bevisning. Polisens största utredningsbekymmer var att lägenheten, i väntan på den rutinmässiga obduktionen, börjat städas ut och besökts av ett flertal personer. Flera dagar hade gått sedan Ulrika hittades död i sin lägenhet.

Bild: Polisen

Samtidigt som polisens tekniker arbetade i lägenheten inledde utredarna sin kartläggning av Ulrikas sista timmar i livet. Ett omfattande förhörsarbete med samtliga personer i Ulrikas umgängeskrets inleddes. Alla som kunnat ha kontakt med Ulrika och sett eller hört något förhördes av polisen. Tämligen snabbt kunde nästan alla avskrivas som misstänkta, även Ulrikas dåvarande pojkvän. Han hade befunnit sig åtskilliga mil från lägenheten på mordnatten. Utredarna fick snabbt en bra bild av vem Ulrika var och hur hennes liv såg ut. Hon kunde i korthet beskrivas som skötsam och påfallande symtomatisk för en kvinna i 28 års åldern som befann sig mitt i livet. Inget i Ulrikas liv väckte några direkta misstankar eller stod ut från det normala. Polisens registersökningar av kända personer i närheten av Ulrikas bostad gav obetydligt med träffar för att indikera utredningen i någon riktining. Inget under den inledande fasen visade vägen för utredarna.

Bild: Polisen

Granskningen av Ulrikas lägenhet visade inga tecken på inbrott eller att någon taget sig in med våld. Spårbilden i lägenheten var förbluffande liten. Detta pekar åt det mest sannolika, att Ulrika kände gärningsmannen. Ulrikas mamma vittnade i förhör med polisen om att hon låst upp lägenhetsdörren med nyckel vid ankomst. Men när utredarna fördjupade sig i detta blev hon genast tveksam. Dörren kunde ha varit olåst, vilket då medfört att hon omedvetet låst dörren och därefter låst upp den igen. Om dörren dock var låst betyder detta att gärningsmannen hade nyckel. Ulrikas egen dörrnyckel hittades på hennes nyckelknippa. Polisen genomförde ytterst noggranna undersökningar av dörrens lås och lade omfattande resurser för att kunna få svar om det fanns skador på låsmekanismen. Men resultatet av allt arbete resulterar endast i att utredarna ställdes inför tre tänkbara möjligheter. Att fortsätta arbeta förutsättningslöst med möjligheterna att gärningsmannen hade nyckel, blev insläppt eller att Ulrika inte låst sin lägenhetsdörr.

Bild: Polisen

Relativt tidigt i utredningen under 2001 var det en individ som polisen kontrollerade och utredde särskilt noggrant. Allt i mannens förflutna samt hans dåvarande livsmönster för tiden fram till Ulrikas död kartlades minutiöst. Han försattes under span av polisen för att finna tänkbara onormala avvikelser i hans vardag och livsmönster. Mannen för utredningens intresse var gift och hade tidigare haft ett förhållande med Ulrika. Den inledande gärningsmannaprofilen som polisen tog fram av gärningsmannen stämde väl in på den misstänktes personprofil. Bristen på teknisk bevisning var mycket problematiskt för utredarna. Inget i utredningen kunde specifikt binda mannen till själva brottet. Nästan ett år efter mordet på Ulrika, sommaren 2002, tog polisen beslut om att ändå hämta in den misstänkte mannen i hopp om att han skulle delge något under förhören.

Mannen släpptes sedermera i brist på bevisning samt att han presenterade alibi för mordnatten. Mannen förblev dock alltjämt fortsatt misstänkt av polisen och avfördes inte från utredningen. Efter att den misstänkte släpptes 2002 avtog utredningsarbetets intensitet och utredarna blev anförda att sätta andra brott i fokus. Föremål som analyserats av dåvarande SKL (Statens Kriminaltekniska Laboratorium) försattes under lågprioritering för vidare granskning. Tekniken för att finna ytterligare bevisföring via DNA var inte tillgänglig och allt material som sändes till SKL från Ulrikas lägenhet skickades tillbaka för arkivering och förvaring.

Flera år senare kom den tekniska DNA-utvecklingen äntligen ikapp utredningen. Trots att den nya metoden introducerades redan 1999 skulle det nästan dröja tio år innan den fick sitt fulla erkännande. Tekniken innebar en typbestämning av mycket små mängder DNA. Men på grund av att analysmetoden ifrågasattes var det få länder som tillämpade den inledningsvis. Storbritannien, där metoden för övrigt uppfanns, började forensisk expertis ifrågasätta teknikens tillförlitlighet och medförde att specialanalysen tillfälligt stoppades. Själva kopieringsprocessen av DNA:t blev ifrågasatt och var tvunget att utredas av rättssäkerhetsskäl. Spårmängden av DNA som behövs för den typ av analys är minimalt liten. Jämförbar storlek av själva mängden DNA som behövs är en miljontedel av ett saltkorn. Ett enda andetag från en annan individ kan kontaminera provet. Det dröjde fram till år 2008 innan det blev generellt klartecken av en oberoende brittisk granskning att använda metoden. Sedan godkännandet 2008 har tekniken fortlöpande förfinats genom åren och är idag (2018) en väl utvecklad DNA metod om förutsättningarna är gynnsamma.

Mellersta Stenbocksgatan 45B

Ulrikas lägenhet.

Våren 2009 startades Ulrikas mordutredning upp av länets Cold Case-grupp. Detta efter att den länge legat i dvala. Allt utredningsmaterial granskades och studerades på nytt med nya fräscha ögon. Utredarna utnyttjade också möjligheten att finna ny teknisk bevisning med hjälp av den förfinade DNA-tekniken. Vilket också gav resultat och visade sig vara ett mycket framgångsrikt initiativ. Ett DNA-spår hittades med en spårbar profil. Innebörden av detta blev att den tidigare misstänkte mannen som greps 2002 kunde nu avföras från utredningen med hjälp de ny provsvaren.

I samband med att massmedia intresserade sig för fallet 2009 kom det under våren och sommaren in ett tiotal nya tips till polisen. Uppgifterna resulterade i att utredarna höll flertalet förhör, med såväl nya som tidigare personer som figurerat i Ulrika-utredningen. Ett av de nya tipsen blev särskilt intressant för polisen och gällde en man som bevisligen haft tillgång till en huvudnyckel vid tiden för mordet. Mannen togs in till förhör den 24 november 2009. Polisen tog då även referensprover av mannens DNA. Mannen kunde släppas samma dag men avfördes inte då polisen hade graverande misstankar mot honom. I maj 2010 kom bl.a. provsvaren tillbaka och polisen bedömde honom som inte intressant och avförde honom. Polisens trumfkort i Ulrika-fallet är ett DNA-spår som hittats där det egentligen inte borde finnas. Det är från en okänd person som ännu inte har identifierats.

En central och fortfarande obesvarad fråga för utredarna är hur mördaren tog sig in i Ulrikas lägenhet. Troligtvis hade personen nyckel men polisen utesluter inte andra alternativ. Sannolikt finns också mördaren redan någonstans i polisens utredning av Ulrika Åkessons mord.

Många år har gått sedan Cold Case-gruppen öppnade fallet på nytt och inget fruktbart har under åren gett utredarna något genombrott. Personen som mördade Ulrika är fortfarande på fri fot (2018) och polisen är tämligen i behov av att tips kommer in.

 

 

Vet du något om mordet på Ulrika eller har tips, ring Polisen 114 14.